1 Januari
För exakt ett år sedan satte vi oss på ett plan i Köpenhamn. Boardingpassen i handen sa “Dhaka”, väskorna var packade med kameror, anteckningsblock och sandaler. Det var alldeles efter nyår och vi skulle resa tillbaka till stället där vi spenderat jul och nyår året innan: Bangladesh, det lilla gröna landet med hundratals floder som kommit att bli väldigt speciellt för oss. Det bara är något i luften där. Ända sedan vi lämnade det sist hade vi planerat för återkomsten. Nu var det perfekt timing: två veckor av svensk kyla, och dessutom skulle Bangladesh gå till val om några dagar.
Vi landade i ett Dhaka som var helt annorlunda den stad vi lämnat sist. Landets två politiska partier (och deras ungdomsförbund – inte ett gäng unga politiker som man kan tro utan bråkstakar, personer som hämtas upp på gatan och mutas med pengar för att gå ut och slåss) hade spenderat de senaste månaderna med att trappa upp fighten inför valet, och politiskt var det en enda röra.
Annars var Bangladesh sig likt. Samma enkla, generösa och hårt arbetande människor, samma energiska pysslande och fixande med allt möjligt i vartenda gathörn. Samma uppfinningsrikedom för att leva och ta sig fram i detta land, mer tätbefolkat än något annat i världen.
Det första jobbet vi gjorde handlade förstås om valet. Vi gjorde som vi brukar: gick ut och pratade med folk på gatorna, hörde av oss till några av de journalister och kunniga folk vi känner (eller inte känner – det kanske bästa med detta jobbet är att det ger dig carte blanche att gå fram till vem som helst och fråga saker som ”vem är du vad gör du hur funkar det varför då och sen då?”).
Kul grej: dagen innan valet publicerade Dhaka Tribune, en av Bangladeshs engelskspråkiga dagstidningar, en helsida med rubriken “From A-Z: What I love about Bangladesh”. En sak Jenny skrivit året innan och publicerat på sin blogg, där den på något sätt började sprida sig i sociala media. Förmodligen (och att döma av de fantastiska kommentarerna) av personer från Bangladesh i världens alla hörn, helt enkelt glada att läsa något annat om sitt land än katastrofrapporter och dystra förutsägelser. Här är Dhaka Tribunes feature, originalbloggen ligger här.
B A N G L A D E S H G Å R T I L L V A L
I korridoren på brännskadeenheten på Dhakas största sjukhus har en klunga samlats kring en kvinna och hennes tre barn. Den yngsta av dem, en tioårig son, gråter förtvivlat med huvudet inborrat i storebroderns bröst. Mamman Halima Akhter ropar ut mot mikrofonerna som sträckts fram framför henne.
– Vem kommer hjälpa oss? Mina barn är beroende av sin pappa, hur ska vi klara oss nu?
Halima Akhters man, fruktförsäljaren Farid Miah, har precis avlidit inne på avdelningen. Han är en av de senaste i raden av offer för brandbomber mot kollektiva färdmedel i Bangladesh. Bomben, som gav honom 48-procentiga brännskador, kastades in i en buss han färdades med för två veckor sedan.
På valdagen hade polisen förbjudit all motortrafik i huvudstaden Dhaka, och affärer och kontor höll stängt. Gatorna, i vanliga fall översvämmade av en brokig blandning av bilar, cykeltaxis, ihoplappade bussar och tuk-tuks, var tommare än någonsin.
Samira Sadeque, som tillbringade förmiddagen vid en vallokal i Banani i norra Dhaka, såg sju personer rösta under hela förmiddagen. Själv röstade hon inte heller.
– Oftast kan man åtminstone välja det bästa av två onda. Men inte denna gång. Det värsta är känslan att som medborgare inte kunna förändra något, säger hon.
Läs mer i Sydsvenskan
2 Februari
Under resten av januari och februari reste vi runt i landet, med båt eller skrangliga fullpackade bussar. Till hinduiska tempel gömda i grönskan, till ön Bhola som på grund av klimatförändringarna försvinner lite varje dag, och till flodbädden i Dhaka, där fallfärdiga palats kantas av översvämmande grönsaksmarknader. Ständigt på jakt efter storys, med vetskapen att de dyker upp när vi minst anar det.
Som när vi satt och åt lunch i Jessore, en stad i västra Bangladesh, och tog upp telefonen för att kika på kartan. Ett stenkast bort såg vi en gata som Google Maps kallade ”Brothel Road”. Vi hade redan pratat lite löst om att dokumentera hur livet ser ut för Bangladeshs sexarbetare, som är många och unga och ofta lever hela sina liv på någon av landets bordeller. Än så länge hade det bara varit en idé – men nu var vi alldeles i närheten. Vi åt upp vårt ris med linser och gick dit för att se.
Ibland är det som driver jobbet med en viss story det förbjudna. Det okända, det du inte vet något om. Det som existerar i en helt annan värld. Nästan alltid upptäcker vi att det mesta, hur främmande det än verkar, blir en del av det normala livet. Våra liv, var de än levs, handlar i sina minsta beståndsdelar om vardag och rutiner, och dessa går att karva ut på de flesta platser, hur onormala de än må vara.
Så var det också för tjejerna på bordellerna. För Jessore, skulle det visa sig, hade mer än en bordell. Sju stycken närmare bestämt, inom gångavstånd från varandra. Precis som många andra gränsstäder (eller hamnstäder, järnvägsknytpunkter) har Jessore utvecklat ett undre liv, helt parallellt med vardagen ovanför. Ändå är klivet från bordellerna och ut i vardagsvärlden och väldigt kort. Genom en öppen dörr, bara skyld av ett tunt tygdraperi. Kanske är det folkmyllret och den ständiga intimiteten människor emellan som gör glappet så litet, kanske något annat. I vilket fall som helst, vi fortsätter tänka på tjejerna vi träffat. Beauty, Jolly, Mishty (som betyder ”sweet”), Sabina. Påhittade namn, verkliga personer.
F O R S A L E
”I used to be happy before. Now, I cry a lot in the evenings. I cry because of my fate which brought me here.”
The words belong to Halima, a teenager with a sincere, childlike smile. She stands in a doorway in central Jessore, the last town in Bangladesh before the Indian border. The streets outside are busy, lined with vendors and shops. Everything is for sale here: bananas, rice, hardware, textiles. And women. The doorway leads in to one of Jessore’s biggest brothels.
”I was brought here a few years ago, I lived in the streets at that time. A man took me to Daulatdia, the biggest brothel in Bangladesh. He sold me to the owners, who kept me in a room and gave me drugs. Then, a man suddenly came in and started taking off my clothes. I was so scared, I didn’t understand what was happening.”
Halima continues to tell her story as she walks inside. Clothes hang to dry from the balconies, the air smells of frying oil and chilli. Someone is putting on make-up in front of a mirror. Red lips, a layer of whitening cream covering her face.
Halima doesn’t know her age exactly, but she thinks she’s 17. She has lived in different brothels since that first day when she was taken away.
”I dream about having a family, just like everyone else. But I don’t think I will ever have that life.
Läs mer i The National, Dubai och Abu Dhabis morgontidning på engelska, eller kommande nummer av ETC
3 Mars
Med mars kom värmen. I Bangladesh, alltså. Värmen och våren – och vår lust att ta upp kartan. Med Dhaka som utgångspunkt ser världen helt annorlunda ut än den gör med utgångspunkt Beirut, eller för den delen Skaraborg. Grannländerna är mäktiga Indien och nyvakna Burma, och så norröver, på andra sidan den indiska landremsan som innesluter Bangladesh, ett litet men alldeles magiskt ställe. Nepal. Här föddes Buddha, här trängs hinduiska gudar med urgamla tempel, och här ligger åtta av världens allra högsta berg.
Hit åkte vi en sväng, för att andas bergsluft och rökelse och imponeras av urstarka små bergsbestigartanter som tar sig upp och ned för de brantaste stigar. För att byta bengaliska floder och moskéer och oändliga tallrikar ris mot nepaliska höjder och tempel och …ännu mer ris!
Under den tid vi jobbat tillsammans som ett team har vi kommit in i en del mönster. Att vara smarta och hjälpa varandra – intervjua och samtidigt fota ifred; leka med kameran för att kunna anteckna och lyssna obemärkt. Att dela perspektiv, och därmed kunna fånga storys som är både personliga och nära, och blickar vitt och brett ut mot världen. Att leta berättelser, följa trådar.
Och så något annat. Att inte rusa. Att landa någonstans, observera och utforska. Läsa, prata, kika på folkströmmar och förbipasserande vardagsliv. Lära känna en plats, som det brukar heta. Men det där är ingen kliché. För att kunna berätta om en plats så måste du (i alla fall vi) investera något emotionellt. Gå förbi den där omedelbara första impulsen att försöka förstå en plats genom att generalisera och förenkla. Se inte bara de stora dragen, det som verkar utmärkande, utan också det som går mot strömmen och göms i skuggan. Det vi brukar göra är att ta tid. Helst åka tillbaka till samma plats flera gånger, och då skriva (förhoppningsvis) bättre reportage.
Så resan till Nepal var inte en egentlig jobbresa. Mer en livet-resa. Vi hängde i Kathmandu, cyklade i bergen, åt soppa och friterade sötsaker på kyliga morgnar, läste böcker om 70-talet när den barfotatrampade Hippie Trail förde tusentals hippies från Europa till Nepal. Promenerade på dammiga gator och gröna stigar och i urgamla gränder tillsammans med hundar som aldrig sover.
Och så jobbade vi med saker vi hade med oss sedan tidigare. Efter att ha varit runt och samlat material på olika platser är det fantastiskt med tid att bara skriva, fundera och redigera bilder. Jenny skrev om Provincetown till exempel, USA:s kanske mest regnbågsfärgade stad – en liten kustort med solblekta trähus och konst och gallerier och invånare som går emot totalt alla konventioner.
V I L E V E R P Å G R Ä N S E N H Ä R
– Innan vi börjar sjunga ska vi bara ändra i texthäftet. Överallt där det står ”gud”, ändra till ”gudinna”, säger Jon Arterton.
Det är körövning i kyrkan – på typiskt Provincetownvis, mot gamla konventioner.
– Och istället för ”vår fader” sjunger vi ”vår moder”. Vi har århundraden av manlig dominans bakom oss, det är hög tid att ändra på det, fortsätter han.
Kördeltagarna stryker i sina häften och inordnar sig: alt, tenor och bas. De sjunger olika stämmor men har en sak gemensamt: kärlek till någon av samma kön.
Vi är i det lilla kustsamhället Provincetown på den amerikanska östkusten. Eller P-town, som staden kallas i folkmun. Här är det gay snarare än straight som är norm.
– Vi lever på gränsen här, på många sätt. P-town är en plats där alla tillåts vara sig själva. Det är därför jag vill leva här, säger kördeltagaren Sewall Whittemore och går nedför den knarrande trätrappan efter gudstjänstens slut.
På vägen mot utgången hänger en stor anslagstavla. Uppsatta lappar informerar om stadens hbtq-seniorer och lektioner i ”Racial Justice for White People”. Inne på toaletten, intill en tavla med ett pittoreskt fiskemotiv, står en flätad korg med kondomer. ”Love is the spirit of this church” (Kärlek är denna kyrkas budskap), står det skrivet.
Utanför på gatan fortsätter det regnbågsfärgade temat. Överallt i Provincetown finns små tecken på att vi är i en ovanligt öppensinnad stad. Färgglada flaggor vajar från trähusens balkonger, affischer utlovar kvällar med lesbisk litteratur och – redan nu, mitt i vintern – gayparader i sommar. En husägare har gjort ett kitschigt arrangemang av Barbie- och Ken-dockor i arméboots och rosa glitter i sin trädgårdsfontän.
– Provincetown har alltid varit en accepterande stad, och människor har dragits hit. De första pilgrimerna landsteg här, på flykt undan religiöst tvång i England.
Napi Van Dereck, en restaurangägare som känner stadens historia utan och innan, berättar.
– Sedan kom konstnärerna och poeterna, lockade av isoleringen och de ändlösa sanddynerna. När andra världskriget bröt ut lämnade folk Paris och London och tog sig hit från Europa. Efter det kom fler och fler gaypersoner. I dag är mer än halva stadsledningen gay.
Läs mer i Sydsvenskan
– Och istället för ”vår fader” sjunger vi ”vår moder”. Vi har århundraden av manlig dominans bakom oss, det är hög tid att ändra på det.
4 April
När vi kom tillbaka till Bangladesh var det aprilhetta. Obeskrivlig hetta. Sådan där som liksom präntar in sig i minnet, lämnar fysiska spår. En känsla som efteråt går att framkalla precis en doft från barndomen, eller en speciell låt som alltid spelades i slutet på discot på mellanstadiet.
Aprilvärmen i Bangladesh kommer alltid att transporteras oss till Savar, en nybyggd stad som breder ut sig på båda sidor om vägen som leder västerut från Dhaka. Det var här, precis ett år tidigare, som världshistoriens hittills dödligaste olycka inom den globala klädindustrin inträffade, när åttavåningshuset Rana Plaza plötsligt en morgon kollapsade och begravde tusentals arbetare under de tunga, söndersmulade rasmassorna.
Vi hade vetat länge att vi skulle skriva om årsdagen. I Dhaka hade det ordnats demonstrationer, fotoutställningar och evenemang, allt för att hedra de som dödats i olyckan. ”Olycka” förresten – många av de vi träffade använde inte det ordet. De talade om mord. Om att arbetarna, många av dem unga kvinnor, inte fick veta sanningen när de kom till jobbet den där morgonen. Att de lurades att gå in och sätta sig vid sina symaskiner och tillskärningsbord som vanligt, trots att sprickor hade upptäckts i byggnaden som inte längre klarade av att bära upp tunga fabriksmaskiner och extra våningar som byggs på utan lov.
Men även om vi på ett teoretiskt plan, och kanske ett intellektuellt, hade kunnat sätta oss in i olyckan innan – hur det var att förlora en fru eller man, barn eller förälder; sitt ben eller arm eller förmågan att sova lugnt på natten – så var det först där på minnesdagen, i den ofattbara hettan och folkmassorna som samlats vid rasplatsen, som vi kom i närheten av att djupare förstå.
– Sedan rasade det. Allt blev mörkt, och oändligt varmt.
När vi satt med den unge fotbollsspelaren som rusat till platsen, sedan hem för att hämta sågar och verktyg, och så gett sig in bland massorna för att gräva fram, såga fram, överlevande. När vi träffade mannen som råkat vara i Savar på besök och gjort samma sak: sprungit dit för att hjälpa till och istället begravts själv, och nu låg utan rörelseförmåga i en sjuksäng med sin äldsta dotter vid sin sida, båda trots allt med vänliga ögon och något i blicken som måste vara tålamod. När vi klev omkring bland de cementgrå bitarna av väggar och golv, som grova sanddyner på platsen där byggnaden brukade stå, tillsammans med mammor och pappor med papper i händerna, alla med små, små foton i det högra hörnet, av söner och döttrar som arbetat i någon av fabrikerna. Då var vi plötsligt där, på den där kvävande, heta dagen för exakt ett år sedan.
U N D E R R A S M A S S O R N A
Värmen så här i slutet av april är bedövande. Men platsen där Rana Plaza stod är full av människor. Anhöriga går med foton på sina förlorade söner och döttrar i händerna. Gatubarn letar genom rasmassorna efter järnbitar och annat att sälja.
Sedan klädindustrin etablerades i Bangladesh på 1980-talet har den vuxit för varje år. Idag utgör den tre fjärdedelar av landets totala export. Bangladesh är tvåa i världen – bara i Kina tillverkas mer kläder än här. Och länder som Sverige är storköpare. 2012-2013 importerade vi kläder med lappen ”Made in Bangladesh” för 4,5 miljarder.
Ingen vet exakt hur många som dött i Bangladeshs klädindustri, men mindre olyckor och bränder sker varje år i de 5 600 fabriker som finns i landet.
En kort rickshawfärd från olycksplatsen ligger CRP, ett sjukhus och Bangladeshs största fysioterapiklinik. Många skadade kom hit efter olyckan – flera är fortfarande kvar.
Utanför några låga tegelhus med skuggiga altaner hänger färgglada sjalar och tunikor på tork. 24-åriga Rihanna, som jobbade på sjunde våningen i Rana Plaza, går med långsamma steg in i sitt rum. Hon har nyss fått en protes för sitt vänstra ben, som hon förlorade i olyckan.
– De hade skickat hem oss dagen innan efter att ha upptäckt sprickor i byggnaden. Men på morgonen efter sa de att det var säkert, och att vi skulle förlora våra löner om vi inte gick in. Sedan rasade det. Allt blev mörkt, och oändligt varmt. En vägg föll på mitt ben och krossade det, berättar hon.
Vid rasplatsen har det börjat mörkna. Folkmassorna är kvar, den tryckande värmen likaså. Väggarna är fulla av affischer, såhär inför minnesdagen. På en stor banderoll som någon hängt upp står det: ”Rana Plaza. Aldrig mer.”
Publicerad i Hufvudstadsbladet och Sydsvenskan
5 MAJ
Något annat vi jobbade med där under dagarna i Kathmandus damm och landsbygdens höga luft var en artikel till Vi läser, ett syskon till Tidningen Vi. De har en vinjett som heter ”På drift”, som tar läsarna till en litterär plats någonstans i världen. Vi hade tidigare gjort en story från Bangladesh för dem, om den bengaliske giganten Rabindranath Tagore och hans barndomshem på landsbygden. Denna gång beskrev vi ett annat ställe: Hamra, en stadsdel i Beirut som var (och förblir) den arabiska kulturvärldens bultande hjärta.
N Y A T I D E R I B E I R U T
Oavsett om det är tidig morgon eller sen kväll så sitter de där. Männen och kvinnorna, långt efter pensionsåldern, tillbakalutade i sina stolar på trottoaren. De tittar ut på Hamra Street, där fotgängare kryssar fram bland vespor och gamla Mercedesbilar med taxiskyltar på taken. Unga killar med slitna sandaler – flyktingar från Syrien – putsar skorna på kostymklädda män. Längre bort står ett kompisgäng med neonmönstrade tights och telefoner i händerna. På kaféborden står vita koppar med svart kaffe, bredvid ligger hopvikta exemplar av L’Orient Le Jour eller Assafir, franska och arabiska morgontidningar.
I början av 1970-talet hade en rad fik öppnat på Hamra Street. Horseshoe hade funnits i över tio år och etablerat sig bland de mest intellektuella. Poeten Adonis, den syriska journalisten Ghada al-Samman, en besökande Samuel Beckett – alla kom de till Horseshoe. Bredvid låg Café de Paris, med sina karakteristiska orange markiser och färgglada kaféstolar. Modcas stora uteservering låg mitt emot, och så Wimpy förstås, där Yasser Arafat och hans närstående planerade sina politiska aktioner.
– På sextio-sjuttiotalet fanns det mins ett ”coffee” – det var så vi kallade dem – för varje gruppering. Kommunisterna, poeterna, Nasser-anhängarna, alla hade sitt eget ställe med sin egen atmosfär, berättar Khaled Bedeir, mer känd i Hamra som bara Mike. Sedan 1952 har han klippt kunder i sin smått legendariska Mike’s Barber Shop.
– Ambassadörer, politiker – alla kom de till min salong. En gång var till och med Olof Palme här, berättar han.
Men snart förändrades allt, för både Mike och kaféerna. För hela landet. I april 1975 sköts 27 personer ihjäl på en buss i en av Beiruts förorter: det blev startskottet för ett krig som skulle komma att dra in grannländer och stormakter, och inte ta slut förrän 1991. Turisterna lämnade Libanon, vardagslivet övergick i ovisshet och fruktan. På kaféerna lades pjäsmanusen och revolutionsplanerna undan, istället kom gästerna för att höra om de senaste stridigheterna.
Idag, precis som då, kantas Hamra Street av butiker och kaféer. Sorlet från gatan startar innan solen är uppe och tystnar aldrig riktigt: taxichaufförerna och kioskägarna i Hamra sover aldrig.
Än idag är det här de skrivande Beirutborna samlas. På ställen som T-marbouta, ett fik vars invigning avbröts av kriget 2006, och istället öppnade för flyktingar från södra Libanon. Eller barer som Mezyan, där journalister sitter med laptops på dagen och glas med mjölkvit arak, arabisk aniskryddad sprit, på kvällen.
Det sägs att Beiruts fik är barometrar över tidens anda. Att diskussionerna vid kaféborden säger något om staden och dess invånare. I sådana fall är Hamra precis vad hon alltid har varit: en plats för möten – och förändring.
Utdrag från Vi Läser
Konstnärer, författare och journalister från hela arabvärlden hittade i Beirut vad de saknade på hemmaplan. Den legendariske syriske tänkaren Michel Aflaq reste från Damaskus för att skriva sina pamfletter och partiprogram i Beirut. Mona Saudi, jordansk skulptör och poet, lämnade sin familj som sjuttonåring för att ta sig via Libanon till Europa. Den irakiske poeten Sargon Boulous kom till fots, bärandes endast en översättning av Shakespeares Kung Lear när han korsade gränsen.
6-7 Juni-juli
En annan tidskrift vi jobbat med är Hemslöjd, som skriver om hur olika hantverk lever och formas idag. Inte på något sätt mossig eller långtråkig (om nu någon drog iväg i minnet till barndomens slöjdlektioner) utan smart och finurlig. Den har precis dubbelprisats – både som Årets kulturtidskrift och mottagare av Svenska publishingpriset. Kul! Av en händelse har båda reportagen vi gjort för Hemslöjd varit på temat vävning – tänk alltså inte på oss mer som skribent och fotograf, utan experter på vävstolar och garnvindor!
Först berättade vi om jamdani, ett bengaliskt konsthantverk som föddes för hundratals år sedan, föll i glömska, men så återupptäckts av en kvinna som startade ett globalt tygimperium från ett litet plåtskjul vid sidan av vägen.
T I D F Ö R J A M D A N I
– Det är lite som kinesisk kalligrafi. Samma känsla för detaljer, för simpla, grafiska mönster. Och allt skapas direkt ur minnet. Det finns inga manualer, allt handlar om hantverkskänsla.
Monira Emdad, en pionjär inom vävning, talar om jamdani, en månghundraårig bengalisk hantverkskonst. Hon återupptäckte det i början på 1980-talet, på landsbygden i Bangladesh. På den tiden var jamdani en försvinnande konstform. Runtom i landet stod vävstolarna tomma – det var bara tack vare ett statligt program som tyget fortfarande tillverkades här, i byn Rupshie, en dryg mil utanför centrala Dhaka. Eller, by är egentligen fel ord. En gång i tiden var hela området landsbygd och kunde bara nås via båt på floden. Idag är det slukat av huvudstaden Dhakas väldiga urbana massa. Men bykänslan finns kvar, med grönska och slingriga grusvägar. Och enkla hus – som nästan alla inrymmer en vävstol.
I en låg byggnad av flätad bambu står vävstolar på rad – rustika men detaljrika konstruktioner av bambu, trä och uppspänd bomullstråd. Ljusstrimmorna som letar sig in genom väggarnas flätmönster får tygerna att gnistra. Fläktarna i taket är inte igång – det är ännu några veckor kvar till den tryckande sommarhettan.
Hantverket är månghundraårigt, men nästintill oförändrat. Tekniken och yrkesskickligheten är densamma, och den lärs fortfarande ut enligt det traditionella lärlingssystemet.
Jahangir, mellanbroder i en stor vävarfamilj, började väva vid åtta års ålder, under överinseende av sin mamma.
– Det är som med sport – för att bli duktig måste du starta tidigt. Men vi är för att barnen ska utbildas, vävningen kommer efter skolan. Till och med mina föräldrar, på sin tid, anställde en privat lärare för att vi barn skulle utbildas. Men själv hade jag aldrig något läshuvud, ler han.
– Min talang var helt och hållet det här, säger han och gestikulerar mot en bunt hopvikta saris.
Från numret om Nålen
Nästa reportage berättade om Guatemalas huipiler – handvävda blusar, noggrant och färgrikt dekorerade med symboler, bilder och grafiska mönster. Många av landets mayakvinnor och barn i olika åldrar bär dem varje dag, som en symbol för både det urgamla och det nya, föränderliga. Ixquik, en tjej vi träffade i staden Zunil i bergen i västra Guatemala, sade att huipilen för henne är som en levande bok – den innehåller hennes folks historia, både den förgångna och den som skrivs i nuet.
V Ä V T S Y S T E R S K A P
– Det historiska mayafolket var starkt och intelligent, men våra förfäder skrev inga böcker. De förde vidare traditionerna så här, med sina händer, säger hantverkaren Alejandra Micaela Ujpán.
– För mig är det ett heligt plagg, som sätter mig i kontakt med tidigare generationer. Jag bär alltid huipil, men den kan vara från olika delar av Guatemala. Plagget representerar en mayakvinnas hårda arbete, och därmed vår gemenskap.
Hon håller upp en tjock, fyrkantig blus i dova färger: en huipil, den dekorativa, handgjorda blus som bärs av många av Guatemalas ursprungsfolk. Den har broderade, färgglada dekorationer runt halsen, typiska för hennes hemort San Juan La Laguna.
– Den blå färgen representerar sjön, det gröna är bergen. Runt halsen finns en regnbåge, xokon-a, som vi säger på mayaspråket tzutujil.
Nedanför kragen är små rutor broderade i ett geometriskt mönster. Det representerar mayareligionens tjugofyra nahualer, skyddsväsen från djurvärlden, berättar Alejandra Micaela Ujpán.
Ingen annanstans i Centralamerika är ursprungskulturen så levande som här i Guatemala. En stor del av befolkningen identifierar sig som maya (officiell statistik säger 40 procent, men många menar att det är närmare 60 procent), och det syns allra tydligast i de traditionella textilierna. Huipilen har överlevt återkommande försök att marginalisera mayafolket, som pågått ända fram till våra dagar. Under inbördeskriget i Guatemala mellan 1960 och 1996 dödades upp emot 200 000 personer, mestadels civila från ursprungsbefolkningen.
– På den tiden var det farligt att bära traditionella kläder. Det blev ett sätt att identifiera människor, eftersom de talar om varifrån du kommer. Min man är ett av krigets offer. Han fördes bort och torterades av militären, ärren runt armarna och halsen är fortfarande kvar, säger Alejandra Micaela Ujpán.
Från numret om Lin
8 Augusti
Vi hade åkt till Centralamerika i början av juli, för att stanna tills sommaren och hösten övergick i tidig vinter. Först till Guatemala, där Karim gick en kurs i fotojournalistik tillsammans med ett 70-tal andra från hela världen. Under en vecka jobbade de på olika fotostorys, var och en sin egen, i och runtomkring Antigua, Guatemalas gamla huvudstad – en turistmagnet med pittoreska kullerstensgator och pastellfärgade hus, men också slitna utkanter, hem åt skoputsande barn, hemlösa och ständigt kämpande inflyttade människor från byarna i bergen.
Karim fotograferade tillvaron på La Luz de Jesus, ett ställe bland skog och grönska en bit utanför Guatemala City, dit personer som försöker lämna livet med droger och drickande kommer. Småbarnspappor, ensamma ungdomar, de som bokstavligen plockats upp från gatan – i en vattenpöl eller utanför en nattöppen bar.
– Vi vet inte vem han är, bara att vi hittade honom i en pöl med vatten vid sidan av gatan. En sak är säker, hade han legat kvar där hade han varit död nu.
I augusti jobbade vi också med att dokumentera en av de största samhällsfrågorna i regionen just nu: de miljoner män och kvinnor, oftast unga, som lämnar Guatemala, El Salvador och Honduras för att ta sig norrut till USA. Och som ofta kommer tillbaka. Skickas med flyg, deporteras, efter att ha tagits på amerikansk mark utan papper. En del deporteras direkt från gränsen, andra efter att ha levt hela sina liv i landet. Vi var på flygplatserna i Guatemala City och San Pedro Sula, där flera specialchartrade flyg med deporterade människor landar varje dag.
T I L L B A K A P Å R U T A E T T
På flygplatsen i San Pedro Sula, Honduras näst största stad, råder lugnet före stormen. Golvet luktar nyskurat, buntar med toapapper ligger i en korg utanför toaletten. Plötsligt bryts tystnaden. Ett stort flygplan tar mark: en av två dagliga flighter från USA med deporterade personer. Hittills i år har över 27 000 landat bara i San Pedro Sula.
– De flesta är föräldrar, unga människor som migrerat för att förbättra livet för sina familjer.
Dörren ut mot landningsområdet öppnas. Män och kvinnor, ibland barn, kliver av planet och går på rad in i de nystädade lokalerna på flygplatsens militära område. De har plastpåsar i händerna och osnörade skor – efter ett självmord ombord måste alla som deporteras resa med bundna händer och utan skosnören.
En av dem är Adrian Peña Carratero, en tvåbarnspappa med jeans och vit t-shirt. Han har ingen som möter honom, utan kliver på den buss med tonade rutor som ger gratis skjuts åt alla anlända till San Pedro Sulas bussterminal. Han sätter sig längst bak, på ett tomt säte. Han har en liten plastpåse med några papper, och foton på en ung kvinna med mörkt hår. Hans fru, som är kvar i USA.
– Jag har levt största delen av mitt liv i USA, allt jag har finns där borta. Hela min familj. Jag tänker på mina söner nu, de börjar skolan nästa vecka. Jag vet inte hur det ska gå när jag inte är där och väcker dem. Hur de ska komma upp på morgonen, säger han och tittar ut genom fönstret.
Inne på flygplatsen hänger färgglada seriefigurer i barnhöjd, och en skylt som säger Bienvenido a casa, ”Välkommen hem”. Dit kommer också representanter från San Pedro Sulas callcenter, för att direktrekrytera ungdomar som levt länge i USA och har en fläckfri engelska. I såväl Guatemala som Honduras har callcentren blivit en lönsam business, och företag i hela regionen skickar vidare sina samtal dit.
Det är en brasiliansk kyrklig organisation som sköter mottagandet, och många av de som möter de deporterade är nunnor.
– Varje gång ett plan landar och jag går in för att möta dem så tänker jag att mitt ansikte är det första de ser. Jag hoppas de ser Jesus i mig, ser framför sig vilka möjligheter de har, säger syster Valdete Wilemann som förestår organisationen.
Väl framme på stationen stannar bussen. Adrian Peña Carratero försvinner bland pendlarna i folkmyllret. Bussen vänder tillbaka mot flygplatsen igen – i väntan på nästa plan, klockan nio nästa morgon.
Utdrag från Aftenposten Innsikt, kommer framöver i The National
– Jag jobbade som mekaniker på flygplatsen. I Tampa, Florida. Väldigt varmt. Jag bara tog mig dit, genom Mexiko och över gränsen. Inget visum, det är omöjligt att få. Guatemala har blivit en dyr plats. Men lönerna är minimala. Det finns ett snabbmatsställe här, Pollo Compero. Du måste jobba i en hel dag för att har råd med ett mål där. I USA jobbar du en timma och kan köpa två hamburgare.
9 September
Från Guatemala åkte vi söderut, strax över gränsen till Honduras. Ett grannland, men ändå väldigt olikt Guatemala med sina berg och mayakultur. Mer laidback, grönt och tropiskt varmt; fler barfotastränder, papayor och trähus vid havet – och så bönor som är röda, inte mörkt svarta som bönorna norröver.
Och generösa människor. Som Melvin, en kompis kompis som bjöd in oss (helt okända personer) att bo i sin lägenhet som stod tom (förutom ilsket vaktande hundar och en lurig grannpapegoja). Vi stannade några veckor i hans hemstad San Pedro Sula, mer känd som “världens farligaste”. Just nu dödas fler människor där än i någon annan stad, och våldet har blivit en del av vardagen – något vi försökte ta reda på i reportagen därifrån.
V Ä R L D E N S F A R L I G A S T E S T A D
San Pedro Sula, nära gränsen till Guatemala, är Honduras industriella huvudstad. Känd för sitt tropiska klimat, sin välkomnande attityd – och sina mord. För tredje året i rad ligger staden högst på listan över världens farligaste städer, med 187 mord per 100 000 invånare. Sverige har som land legat stadigt runt ett mord per 100 000 personer de senaste åren.
För San Pedro Sulas invånare har döden kommit allt närmare. Det är som den post-koloniala filosofen Frantz Fanon skrev: våld, när det väl kommit in i ett samhälle, sprider sig och slår rot. Det som i en annan tid, på en annan plats, är utan logik blir plötsligt en del av det normala.
En ung man som kallar sig La Fresa berättar sin historia. Han talar om sin familj – fru och en ung son – och sin uppväxt – utan biologiska föräldrar, i olika fosterfamiljer, alla väldigt fattiga. Men han avslöjar inga platser eller namn, hans liv levs i hemlighet. Sedan tonåren är han en sicario, beställningsmördare.
– Jag har flera vapen. Femton allt som allt, men detta är min favorit. Den har dödat trettiotvå personer.
La Fresa lägger en kromad pistol på bordet framför sig. Han har sneakers och en fotbollströja, drar en rånarluva över huvudet för porträttfotot men tar av den när han börjar berätta. Han är med i en ”organisation”, säger han, som utför mord på personer i San Pedro Sula – oftast företagare eller politiker, personer med inflytelserika fiender.
– Jag känner ingen skuld, det som sker är deras öde. Då skulle jag inte kunna göra vad jag gör. De är bara speciellt då vi dödar mareros, gängmedlemmar. De är brutala och dödar familjer och barn, det känns rätt att avrätta dem.
Men han håller på att göra sina sista jobb nu. Han förlorade precis sin bäste vän och kollega i organisationen. Och hans son blir äldre.
– Det finns en sång som går ”When I was little, I wanted to be where I am now”. Så känner jag. När jag var liten hade jag ingenting, idag har jag kommit någonstans. Jag ville bli advokat eller domare. Men istället blev det detta.
Publicerad i ETC och Aftenposten Innsikt
Delar av San Pedro Sula är som vilken centralamerikansk stad som helst. Stadskärnan har ett lummigt torg med caféer, runtomkring svämmar marknader och butiker ut över trottoarerna. Förorterna har enkla hus i turkos, rosa och vitt. I de nordvästra delarna, vid foten av de gröna Merendónbergen, ligger välbärgade stadsdelar med snabbmatskedjor och nya köpcentrum. Husen där har höga murar och larmsystem, gatorna vaktas av säkerhetspersonal som släpper in och ut de boende.
– Grannarna har flytt gängbråken och den ständiga osäkerheten. Min mamma har diabetes, hon flyttade för några år sedan. Skottlossningarna påverkade hennes blodtryck. Men hon har kommit tillbaka nu, och några grannar också. Polisen har gjort området ”mara-fritt” – åtminstone säger de det.
– Jag har flera vapen. Femton allt som allt, men detta är min favorit. Den har dödat trettiotvå personer.
För invånarna i San Pedro Sula har döden kommit närmare. Det är som den post-koloniale filosofen Frantz Fanon skrev: våld, när det väl kommit in i ett samhälle, sprider sig och slår rot. Det som i en annan tid, på en annan plats, är utan logik blir plötsligt en del av det normala.
10 Oktober
Ett annat reportage vi publicerade under året var något vi jobbat med länge. Det började på vår första resa till Bangladesh, inte långt efter att vi korsat gränsen från Indien och satt på en buss som tog oss fram bland gröna risodlingar. Där någonstans, långt bortom fälten, tornade de upp sig. Tegelskorstenarna, minst 10 000 stycken, en för varje tegelbruk i landet. Bengalerna har alltid byggt sina hus av tegel, och fortsätter än idag. De snabbväxande städerna och ändlösa behovet av billigt byggmaterial har gjort tegelbranschen gigantiskt stor.
Det som främst fascinerade Karim (för det var han som såg storyn framför sig på en gång) var nog det visuella. De långa raderna av tegelstenar på tork, de urgamla enkla metoderna att gräva upp lera för att forma stenar. Männen och kvinnorna och barnen, urstarka bärandes staplar med stenar till bränning. Det röda dammet som täcker inte bara bruken utan även husen runtomkring – och de gröna dammarna där barnen hoppar i för att skölja bort dammet. Grytorna med linser som kokas i en grop medan stenarna bränns undertill. De barfota fötterna, farmödrarna som jobbar sida vid sida med sina barnbarn i den gassande solen.
– Jag heter Hashi. Det betyder leende. Som mig. Jag sprider alltid glädje omkring mig.
1 0 0 0 0 S K O R S T E N A R
På bruket utanför Khulna står solen högt. En grupp män med tygskynken runt höfterna gräver jord med tunga spadar. Deras armar, tunna men starka, är täckta av sprucken lera. Längre bort står cykelkärror med travar av stenar. Kvinnor och män med sjalar virade runt huvudet – som skydd mot solen, och för att hålla teglet på plats – bär dem till bränningen.
Bangladesh är ett av världens allra mest tätbefolkade länder, och urbaniseringen sker i rasande takt. Det är främst tegel som bygger det nya husen.
– Det är enkelt att starta tegeltillverkning. Du behöver bara en liten bit land och 40 lakh taka (strax över 300 000 kronor), sex månader senare har du tjänat det femdubbla, säger Shamim Iftekhar från UNDP i Dhaka.
Robia, tio år, tar sjalen av huvudet och börjar dansa, barfota, till en bengalisk poplåt som spelas på en mobiltelefon.
– Nej, jag ska inte jobba här när jag blir stor, säger hon.
– Jag ska bli dansare.
Publicerad av Al Jazeera och Dagens Arbete
11 November
Tiden går fort även när den går långsamt! Alltså, på något sätt så går det att hinna med fantastiskt mycket samtidigt som det ryms nästan ingenting. Åtminstone känns det så. Livet. Det här året kom november väldigt snabbt. Plötsligt var det dags att resa tillbaka till Beirut, där vi inte varit under hela året. En kul sak var att vi för första gången inte skulle vi missa Beirut maraton, som hålls varje år i början av november. Fem år i staden och inte en enda gång hade vi varit där. Men nu så!
Vad än ett maraton är i Stockholm eller Berlin eller New York, så är det annorlunda i Beirut. Staden må vara omtumlande och politiskt splittrad, men den är också en plats av tolerans och en mångfald som är äkta, modig och spretig. Maratonloppet visade sig vara det perfekta tillfället att glömma det förra och uppleva det senare. Det var välorganiserat som få saker är i det ljuva kaosets Libanon, och ett perfekt exempel på att livet för de flesta ser helt annorlunda (och vanligt!) ut än vad tidningsrubrikerna säger.
F O L K F E S T E N B E I R U T M A R A T O N
Jag hade följt förberedelserna inför loppet genom sociala medier, flera veckor tillbaka. Beiruts maraton har vuxit för varje år sedan starten 2003. Organisationen gör ett imponerande jobb, och har varken låtit sig stoppas av kriget 2006 (loppet det året kallades ”For love of Lebanon”) eller andra oroligheter.
Annars har de flesta nyheterna handlat om kriget i Syrien, eller landets politiska läge, utan en president och med ett parlament som precis röstade igenom en förlängning av sitt eget mandat.
Men denna morgon visade sig Beirut från en annan sida. Alla som lever sina liv vid sidan av tidningsrubrikerna verkade vara ute på stadens gator. Det kallas Beirut maraton, men i själva verket var maratonlöparna i minoritet – inte mer än femhundra av de totalt 37 000 anmälda. Långt fler var där för att delta, inte prestera. Familjer med barnvagnar, promenerande kompisgäng, skolor och arbetslag från hela landet.
I trängseln vid starten träffade jag några löpare i ljusblå t-shirts och indiska accenter, två av totalt tvåhundra deltagare från FN:s fredsstyrka i södra Libanon. Andra bar tröjor med budskap som ”Jag springer mot cancer” eller loppets officiella slogan ”Peace, love, run”. Mest fotade var deltagarna som sprang i brudklänningar i protest mot barnäktenskap; mest diplomatiskt var stafettlaget med elva ambassadörer (inklusive Sveriges).
Läs mer i Sydsvenskan
12 December
Till slut kom december. Som alltid med den där infinnande känslan att något snart kommer ta slut och något annat börja. Ett nytt år – bara dagar i en kalender kanske, men också sättet vi gemensamt tar oss framåt. Lämnar något, kastar oss in i något nytt.
Vinterns Libanon var sig likt. Samma lilla land som aldrig står still, samma kreativitet och föränderlighet. Det var lite varmare än förra året, då den stora snöstormen kom i mitten av månaden och begravde både bergen och den platta Bekaadalen. Då besökte Jenny syriska flyktingfamiljer i improviserade läger utspridda som strössel över hela landet. Samma tält står kvar idag. Det är bara att de blivit lite fler, mer etablerade. Och Libanon har blivit det land i världen som har allra flest flyktingar per capita.
Samtidigt blickade Karim tillbaka. Till vintern 2011 i Egypten. Till ett Kairo som fortfarande slogs för förändring, fortfarande talade revolutionens språk. I december gjorde australiska Flint Magazine en feature med hans foton från de där dagarna i november för fyra år sedan och kampen om Mohammed Mahmoud Street, en av de största protesterna i Kairo det året.
B A C K T O T A H R I R
What began as a peaceful protest turned increasingly violent, as riot police were employed in the neighbourhoods surrounding Tahrir. Mohammed Mahmoud Street, leading up from the square alongside the American University of Cairo, became a literal war zone, at once filled with panic and ad-hoc organised protestors.
It quickly acquired significance among those fighting for their city, and the walls lining the street filled up with beautiful works of art. The young people who lost their lives were portrayed as angels, and graffiti promised they would never be forgotten. Many were painted with patches over their eyes, symbolising the injuries people had from getting shot by riot police, or from the strong tear gas used against the protestors.
Today, more than three years later, Egypt’s Tahrir generation continues their battle for a peaceful, free, civilian state. Some of the most prolific activists are in prison, as are many members of the Muslim Brotherhood, the Egyptian army’s foremost contester to power. The graffiti on Mohammed Mahmoud has been removed and painted over several times, but the angels and their memory remain.
Kika vidare i Flint Magazine
Hej så länge – mot 2015!
Foto: Karim Mostafa, text: Jenny Gustafsson
